Ångest
Hej igen!
Måste ta upp det här med bloggandet igen...har ett behov av att skriva av mig.
Vad gör man när ångesten kryper på en för femtioelfte gången...? Jag trodde jag hade övervunnit den men nej, här är den igen!
Det brister snart, närsomhelst nu. Jag hänger på en skör tråd som snart går sönder. Försöker febrilt hålla mig över ytan, så att inte omgivningen ska märka något. Gör allt för att vara glad utåt, försöker vara som vanligt.
Min dotter fick mig att skratta idag, vi skrattade glatt tillsammans till en rolig låt och det var så befriande!! Jag gör allt för att hon inte ska märka hur ledsen jag är inuti, tvingar mig själv att göra saker som jag egentligen inte orkar. Hon är mitt solsken, utan henne vore jag ingenting.
Jag kanske inte borde klaga så här. Skäms lite. Det finns ju de som har det sju resor värre. Jag tackar Gud för att jag är frisk fysiskt. (peppar peppar) Men jag mår så dåligt psykiskt just nu. Vet vad det orsaken är men kan inte göra något för att fixa det så att det blir bra igen.
Jag måste bara finna mig i det som sker i mitt liv nu. Omställningen som är på väg. Acceptera den och försöka göra det bästa av det.
Orkar inte träffa någon.
Min läkare sa åt mig att jag får absolut inte isolera mig. Men jag orkar inte annat just nu. Har varit på väg till en kompis i flera dagar men jag kommer inte längre än till tanken. Fixar det inte. Orkar inte ens lyfta telefonen.
Känner rädsla inuti mig. Är rädd men vet inte för vad. Konstig känsla. Panik för att jag inte kan kontrollera känslorna. Känns som en sten sitter över bröstet. Stor och tung som får en att andas tyngre. Som får en att göra saker i slowmotion. Det värker i bröstet.
Gråten sitter hela tiden och hotar bakom ögonlocken. Vill bara gråta men...nej. Släpper inte fram den. Då brister allt. Då har ångesten vunnit över mig.
Jag vet att det bara är jag som kan förändra. Bara jag som kan få ångesten att släppa. Jag vill hitta tillbaka till mig själv och jag ska göra det också. Behöver bara lite hjälp denna gång också. Jag har fått tabletter utskrivna förut som jag inte tordats ta. Men imorgon börjar jag. För Elsas skull. För min skull.
Min läkare skulle remittera mig till KBT igen. Jag fixar det här.
Så småningom.
Måste ta upp det här med bloggandet igen...har ett behov av att skriva av mig.
Vad gör man när ångesten kryper på en för femtioelfte gången...? Jag trodde jag hade övervunnit den men nej, här är den igen!
Det brister snart, närsomhelst nu. Jag hänger på en skör tråd som snart går sönder. Försöker febrilt hålla mig över ytan, så att inte omgivningen ska märka något. Gör allt för att vara glad utåt, försöker vara som vanligt.
Min dotter fick mig att skratta idag, vi skrattade glatt tillsammans till en rolig låt och det var så befriande!! Jag gör allt för att hon inte ska märka hur ledsen jag är inuti, tvingar mig själv att göra saker som jag egentligen inte orkar. Hon är mitt solsken, utan henne vore jag ingenting.
Jag kanske inte borde klaga så här. Skäms lite. Det finns ju de som har det sju resor värre. Jag tackar Gud för att jag är frisk fysiskt. (peppar peppar) Men jag mår så dåligt psykiskt just nu. Vet vad det orsaken är men kan inte göra något för att fixa det så att det blir bra igen.
Jag måste bara finna mig i det som sker i mitt liv nu. Omställningen som är på väg. Acceptera den och försöka göra det bästa av det.
Orkar inte träffa någon.
Min läkare sa åt mig att jag får absolut inte isolera mig. Men jag orkar inte annat just nu. Har varit på väg till en kompis i flera dagar men jag kommer inte längre än till tanken. Fixar det inte. Orkar inte ens lyfta telefonen.
Känner rädsla inuti mig. Är rädd men vet inte för vad. Konstig känsla. Panik för att jag inte kan kontrollera känslorna. Känns som en sten sitter över bröstet. Stor och tung som får en att andas tyngre. Som får en att göra saker i slowmotion. Det värker i bröstet.
Gråten sitter hela tiden och hotar bakom ögonlocken. Vill bara gråta men...nej. Släpper inte fram den. Då brister allt. Då har ångesten vunnit över mig.
Jag vet att det bara är jag som kan förändra. Bara jag som kan få ångesten att släppa. Jag vill hitta tillbaka till mig själv och jag ska göra det också. Behöver bara lite hjälp denna gång också. Jag har fått tabletter utskrivna förut som jag inte tordats ta. Men imorgon börjar jag. För Elsas skull. För min skull.
Min läkare skulle remittera mig till KBT igen. Jag fixar det här.
Så småningom.
Kommentarer
Trackback
